Spelberoende

Spelberoende — med den officiella svenska beteckningen hasardspelsyndrom — är en psykiatrisk diagnos där personen förlorar kontrollen över sitt spelande om pengar. Problemet karaktäriseras av ett tvångsmässigt behov av att spela trots negativa konsekvenser för ekonomi, relationer och hälsa.

I Socialstyrelsens hälsodataregister används idag ICD-10 med koden F63.0 (patologiskt spelande). Diagnosen är i DSM-5 klassificerad som "Gambling Disorder" under kategorin icke-substansrelaterade beroendesyndrom (APA, 2013). I WHO:s senaste klassifikation ICD-11 har diagnosen fått koden 6C50 (Gambling Disorder). Sverige planerar övergå till ICD-11 i hälsodataregistret från och med 2028.

Spelberoende skiljer sig från vanligt spelande genom att personen inte kan sluta — inte ens när de vill. Det är inte en karaktärsbrist eller dålig viljestyrka. Hasardspelsyndrom delar flera neurobiologiska och beteendemässiga mekanismer med substansberoende, vilket är varför DSM-5 sedan 2013 klassificerar det tillsammans med andra beroendetillstånd.

Diagnosen ställs enligt DSM-5 som definierar nio möjliga kriterier. Minst fyra kriterier under en 12-månadersperiod krävs för diagnos — till exempel kontrollförlust, jaga förluster, ljuga om spelandet och äventyra viktiga relationer. Svårighetsgraden klassificeras som lindrigt (4–5 kriterier), medelsvårt (6–7) eller svårt (8–9 kriterier).

Spelberoende drabbar inte bara den som spelar. Anhöriga — partner, föräldrar, barn — bär ofta en tung börda av oro, ekonomisk stress och maktlöshet. 130 000 personer i Sverige delar hushåll med någon som har spelproblem, varav 40 000 är barn (Swelogs 2021).

Det är vanligt att vilja skydda den man älskar — betala skulder, dölja problemen för omgivningen, hoppas att det ordnar sig. Men att täcka upp för spelandet kan förlänga beroendet istället för att bryta det.